AlexandraNilsson

För tre årsen, jag kan faktiskt inte förstå att för tre årsen försvann det. Det var som en vindpust kom och tog med dig din själ. Din själ till en plats, en plats kallad himlen. Är det där du befinner dig nu? eller vart är du. Det är en fråga jag aldrig kan få ett riktigt svar på. Jag är inte troende. Jag tror inte på att det finns en gud som tar hand om oss. Men jag måste känna tro, en tro på något. För jag vet att en dag kommer jag att möta dig igen. Det kan ta hundra år, det kan ta ett år. Men jag tror, tror på att efter döden ses man igen. 

Jag ville bara tala om att jag saknar dig mer och mer för varje dag. Saknaden blir mindre och mindre smärta men en enorm längtan. Längtan efter att få se dig ännu en gång. Jag vill tacka för att du var du, för att du hjälpte mig. Men den stunden. Den 29-01-08 kl. 13.05 fann jag inga ord. Orden flög ur mig, jag hade förlorat en nära. En som låg en så nära om hjärtat. Du bara låg där, dina sista andetag var tagna. Du var inte längre med oss. Jag lät mina tårar forsa ner för kinderna, men jag kunde inte förstå. Du var borta, borta från världen. Jag kommer alltid stå här med ett hål i hjärtat, det är din plats. Denna tomma platsen som du längre inte kan fylla ut. Men en del av detta hål ligger alla minnen jag har. Allt stöd du gett mig. Jag står kvar på jorden med båda fötterna, med ett hopp om att se dig igen.

För mig var du en otrolig människa, bra på så många vis. Men alla har brister och våra brister gick inte samman. Även fast du var såpass äldre kunde vi bråka. Men du ska veta, för varje dag du stod vid min sida, för varje dag du hjälpte mig. Jag är otroligt tacksam, du var världens bästa faster och ingen skulle kunna ersätta dig. Anna, jag saknar dig. Jag saknar dig mer än vad ord kan förklara. Men en dag.. en dag, då ses vi igen.