tro
Anna-Lena Nilsson.
Imorgon är det den 29/1-10. Imorgon är det två årsen du lämnade oss. Två årsen sen jag stod där, där och kollade på dig. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Två hela år. Jag fattat för ett tagsen att jag aldrig kommer få se dig skratta mer, jag ska inte se dig umgås med dina underbara barn. Aldrig kan jag prata med dig mer. Det är hemskt att man själv måste inse det. Jag sitter här och försöker få ord för min saknad. Lyssnar på låten som spelades på din begravning. Det är då, då alla tankar kommer. Tårarna börja rinna och jag finner inga ord. Du var en person för mig som ingen annan var. Du var den som alltid torkade mina tårar. Alltid förstod mig. Alla kvällar då jag var hemma hos er. Hur ni alltid skrattade åt alla gånger jag klantade mig. Hur ni småfnissade när jag alltid somnade framför tv:n. Jag trivdes hos er. Speciellt i din närhet. Din trygghet du gav, den kände jag bara hos dig. Du fick cancern som tog över hela dig. Jag vet att du kämpade så hårt. Du ville övervinna sjukdomen. Men den tog över. Du somnade in, somnade in till stället där du inte längre känner någon smärta. Du var en sån otrligt stark människa.
Jag hoppas du har det bra, där du nu befinner dig.
Jag älskar dig Anna.
tack för allt jag fick dela med dig. <3
Imorgon är det den 29/1-10. Imorgon är det två årsen du lämnade oss. Två årsen sen jag stod där, där och kollade på dig. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Två hela år. Jag fattat för ett tagsen att jag aldrig kommer få se dig skratta mer, jag ska inte se dig umgås med dina underbara barn. Aldrig kan jag prata med dig mer. Det är hemskt att man själv måste inse det. Jag sitter här och försöker få ord för min saknad. Lyssnar på låten som spelades på din begravning. Det är då, då alla tankar kommer. Tårarna börja rinna och jag finner inga ord. Du var en person för mig som ingen annan var. Du var den som alltid torkade mina tårar. Alltid förstod mig. Alla kvällar då jag var hemma hos er. Hur ni alltid skrattade åt alla gånger jag klantade mig. Hur ni småfnissade när jag alltid somnade framför tv:n. Jag trivdes hos er. Speciellt i din närhet. Din trygghet du gav, den kände jag bara hos dig. Du fick cancern som tog över hela dig. Jag vet att du kämpade så hårt. Du ville övervinna sjukdomen. Men den tog över. Du somnade in, somnade in till stället där du inte längre känner någon smärta. Du var en sån otrligt stark människa.
Jag hoppas du har det bra, där du nu befinner dig.
Jag älskar dig Anna.
tack för allt jag fick dela med dig. <3
Kommentarer
Trackback
